Det är dags

Mina syskon och jag har tagit beslutet.
Vi ska sälja vårt föräldrahem.
Huset vi växte upp i.

Vår älskade lilla mamma dog i september förra året och nu är det dags att ta tag i det oundvikliga.
Under vecka 29 började vi med det känslomässigt tunga arbetet.

Det gick bra.
Vi skrattade.
Delade saker.
Och grät.

Efter 4 dagar var jag totalt urlakad.
Helt tom.
Dagen efter kom tårarna. I mängder.
Jag grät för att jag saknade mamma och pappa.
Jag grät för att jag saknade mina fastrar och farbröder.
Jag grät för att jag saknade mormor o morfar och farfar.
Och jag grät för att jag saknade min barndom.

Det sorgligaste var att plocka ner våra barnporträtt som alltid hängt tillsammans.
Och våra slöjdalster som alltid hängt tillsammans.
Det kändes verkligen som att vi 4 syskon splittrades.

Som min ena syster sa:
”Det känns som om vi flyttar hemifrån på allvar”.

Det är med värme jag nu använder några av de saker jag fick äran att förvalta.

20130726-122545.jpg
Ett av överkasten som min syster och jag hade i våra sängar när vi delade vårt alltid så stökiga rum på 70-talet.

20130726-122757.jpg
De underbara kopparna som fanns i faster Mays husvagn som mina föräldrar sedan köpte. Dessa koppar tar mig tillbaks till barndomen och glada dagar då det åts löskokta ägg ur gula äggkoppar i plast.

20130726-123058.jpg
Barndomens pumptermos. Som förknippas med cykelturer på Ven, när nycklar försvann i sanden och vi ropade skidderöv till stackars danskar. Den påminner mig även om mammas citrusdoftande sololja som luktade så otroligt gott.

12 reaktioner på ”Det är dags

  1. <3 Du sätter verkligen ord på känslan av att förlora någon kär. Jag fasar för den dagen när mina föräldrar inte finns här längre. Och jag känner igen saknaden av far-och morföräldrar.
    Vackert skrivet <3

  2. Tänker på dig – kära du och alla fyra. Alla minnen och saknaden som är så stor. Ta hand om varandra, stötta varandra och sköt om er.
    Kramar
    /Jeanette H.

  3. Vad fint skrivet. Känner igen mig, har gått igenom samma sak – fast för många år sedan. Det är så ledsamt att barnen mist sin mormor också …

Kommentera