Jag och Håkan men inte min utan Hellström

Jag måste erkänna.
Jag är frälst.
Håkanfrälst.
Kanske 13 år försent, men nu har det hänt.

Igår, när jag stod i bikini (pinsamt otränad och i bikini som sedan länge tappat allt vad elastan heter) och målade några gamla fönster så spelade en av döttrarna Håkan Hellström.
Högt.

För en gångs skull så stod jag lugnt kvar och målade. Och lyssnade.
Och nynnade.
Och gillade.
Och älskade. Musiken. Orden.

På kvällen var det Allsång på Skansen.
Med Håkan Hellström.
Efter det en hel timmes spelning med honom. På SVT.

Jag var helt knockad.
Vilken artist!
Vilken människa!

Och sen kom Helen Sjöholm och sjöng Valborg.
Så vackert, så rörande.
Och sen var det Tomas von Brömssens tur att sjunga.
Tårarna rann utför mina kinder.

Att se Tomas von Brömssen på scenen och sjunga Försent för Edelweiss var som att knyta ihop barndomens Hebbe-lelle med vuxenlivets och nutidens allvar.
Jag var helt mållös.
Och jag lipade.
Av lycka. Av vemod, och sen av ren sann glädje.

Jag vet inte vad det är, men Håkan Hellström förmedlar något som gör att jag bara vill gråta.
Men samtidigt känner jag mig så ofantligt lycklig.

20130710-232556.jpg
Jag kommer Aldrig att glömma kvällen då jag (sent omsider) upptäckte Håkan Hellström.
(Jag lovar att det gör inte mina barn heller, för idag har jag suttit klistrad framför TV:n och nynnande och tårögt kollat reprisen).

3 reaktioner på ”Jag och Håkan men inte min utan Hellström

Kommentera