Kilar på jeansen, blå kajal och ponnyn Tage

Linne’skolan hösten 1984.

Jag hade precis börjat sjuan.
Mamma och jag hade varit på JC och köpt nya kläder till mig för att markera den stora händelsen:
Jag skulle bli högstadieelev.
Vi hade handlat på ”stora” JC.
Bara DET var en markering.
Tidigare handlade vi på Rabbit.

Jag hade fått ett par svarta byxor med vida ben som blev smalare nertill.
Lite clownmodell, högsta mode då.
Till det hade jag fått en tuff grå och rosa tröja med sömmarna utanpå och olika färger på ärmarna.
Till detta ett smalt rosa skärp.
Och slängd över axeln:
Min Bryssel-väska.
Jag kände nästan inte igen mig.
Jag var nästan ”för modern”.

Under sommarlovet hade min brorsas tjej hemanentat mitt hår. Från att ha varit platt och trist var det nu fluffigt och yvigt.
Jag var nästan lite spänd på om mina kompisar skulle känna igen mig efter denna enorma kläd-och frisyrförvandling.

Klassen jag gick i tidigare hade fått delas och nu gick jag i en ny klass, med nya klasskamrater och på en ny skola.
Det kändes jättehäftigt!

Alla verkade så coola på Linne’.
Så världsvana!
Killarna som gått i min gamla klass var nu så coola så de inte ens spelade fotboll på rasterna längre.
Någon av dem ville knappt hälsa på sina gamla klasskompisar.

Andra var så coola så de redan hade hittat till rökrutan.

Vid rökrutan, där stod det absolut häftigaste gänget.
Synthkillarna i 9:an.
De var ju så häftiga!
De var svartklädda, en del hade rockar. Och så hade de världens snyggaste blonda synthluggar.
Alla såg ut som Howard Jones-
han den bra-ige syntharen som hade hittar på Trackslistan.
Och alla synthare lyssnade på Depeche Mode och Kraftwerk.
Det hade jag läst i OKEJ.
De flesta av dem var moderater,
de hade M-knappar på sina kläder.
Sen fanns det ju de som inte var ”riktiga” moderater.
De var bara Mode-moderater.
Såna som bara hade M-märket på sig för att vara coola och tillhöra inne-gänget. Men som egentligen inte fattade vad M betydde.

Jag kom från ett Arbetarhem.
Jag hade aldrig i mitt liv vågat komma hem med ett M-märke.
Och jag gillade faktiskt Palme.
Fast det vågade jag inte säga i skolan.

”Rassel. Kling-Kling. Rassel”.
Vad var det?
Plötsligt kom några skitsnygga tjejer från 9:an och gick längs korridoren.
De såg så coola ut.
Massor av guldiga armringar.
Stora guldiga örhängen.
Stora blaffiga guldhalsband.
Och svarta O-ringar?
Såna pappa hade i förrådet?!

Tjejerna i nian var jättebruna i ansiktet.
De måste ha solat skitmycket på sommaren.
(Jag som mest stått i ett stall och flätat manen på min ponny Tage, jag var blek som en fis).

Och deras hår- Så snyggt!
Det var liksom inte borstat så där fluffigt som mitt utan det var stripigt.
Och deras jeans sen då!
De var jättesmala och fulla med påsydda lappar.
Och så var de jätteblekta.
Jag hade aldrig sett så snygga jeans innan!
Någon hade till och med sytt i kilar i jeansen. Rosa kilar.
Så snyggt!
Jeansen satt så häftigt på dem.
Inte alls som mina Edwinjeans där rumpan såg ut som en låda.
Nä, deras jeans satt liksom annorlunda. Man såg hur skinkorna delades i dem.
Vi var några som pratde om det och vi trodde att de använde linjal för att få till den där delningen. Och sen drog de upp jeansen högt upp i baken och spände åt med ett skärp.
Det var nog knepet för att få till det där ”rumplyftet”.

Tjejerna i 8:an var inte sämre.
De var nästan lika coola.
De var också jättebruna och sminkade sig så snyggt med blå kajal och blå mascara.
En del av dem hade också jeansen uppdragna långt upp i baken så man såg skinkorna ordentligt.
Tjejerna i 8:an luktade gott.
Väldigt starkt och sött, men gott.
Någon sa att de nog använde en parfym som hette Date och som man kunde köpa i sminkdisken på Domus.

En dag, en bit in på vårterminen, när jag kom hem så letade jag fram min mammas Bernina-symaskin och mina gamla (och alldeles för små) Edwinjeans.
Jag sydde på lappar på jeansen.
Sen sprättade jag upp dem i sidorna, och sydde i kilarna som jag klippt ur från mammas nya lakansväv.
Det gick snabbt och ett antal symaskinsnålar spräcktes.

Sen letade jag upp stora O-ringar i förrådet.
Och lånade lite av mammas kastanjevatten och gnodde ut i ansiktet.

Dagen efter var jag oxå ganska cool.
Mina jeans satt inte snyggt, men de kändes tuffa.
Mitt hår var inte stripigt, men det var inte heller riktigt lika välborstat som tidigare.
Mitt ansikte var inte riktigt lika blekt, utan det var nu rödbrunt och flammigt av kastanjevatten.
Runt min handled satt ett par O-ringar.
Som pricken över i hade jag sprayat på mig lite av mammas Nina Ricci-parfym som hon köpt på Kanarieöarna.
Det fick duga tills jag hade fått tag på en egen Date-parfym.

Nu var jag nästan som DEM!

20130413-111059.jpg
Ponnyn Tage. Min egen underbart snälla ponny. Som hjälpte till att ge mig den vackra stall-bleka hyn.
Egentligen borde jag visat ett foto på mig själv från den här tiden, men de är spårlöst försvunna. Konstigt…

5 reaktioner på ”Kilar på jeansen, blå kajal och ponnyn Tage

  1. Pingback: Bestselling toys
  2. Pingback: video review here
  3. Pingback: SEO Company

Kommentera