Den gjorde jag nyss när jag räddade en liten fågel (hrm, jag tror det var en blåmes) som flög rätt på vårt köksfönster och sedan dök rakt ner i snön.
Med stormande steg sprang jag ut och räddade den lilla mesen.

Som tack för min insats bet den i min handske och bajsade på min arm.

När jag förstod att den mådde ok så tog jag ut den. Den flög rakt upp och satte sig utanför vår altan. Och där sitter den än idag.
Snipp snapp snut nu var sagan slut.

Hjälp! En fönstertittare!