Sanningen om varför jag inte vågar gå på auktion

Det är någon gång i maj 1995. Håkis och jag har precis flyttat ihop i en liten, liten stuga på landet. Eftersom vi är fattiga studenter så bestämmer vi oss för att köpa begagnade möbler till vårt första gemensamma boende.
Vi tar bilen och kör till en auktion i Strömsnäs.
(Vår bil är en liten, liten Ford Fiesta. En bil man absolut inte kör till auktion med om man bestämt sig för att handla möbler).

Auktionen börjar. Vi står tysta och insuper stämningen. Folk börjar bjuda.
Plötsligt visas en gammal sliten och maskäten kista.
”50 kr bjudet!!” hör jag mig ropa.
Håkis tittar på mig med en mycket frågande blick.
”Vad ska vi med den till? Vi får ju inte ens in den i bilen??”

Tystnad. Ja just det…Bilen.

Auktionen fortsätter. Nya föremål auktioneras ut till höger och vänster.
Jag är inte så jättenöjd med kist-köpet. Det känns inte helt ok. Jag måste nog kompensera det med något bättre.

”Nästa objekt är en växlingsmaskin från Markaryds Sparbank. Vad får jag för denna?”

Där och då känns det som att en växlingsmaskin är det mest ultimata grejen att ha i hemmet.
”50 kr bjudet!” hör jag mig ropa.
”Ylva, vad i hel-ete ska vi med en
V-Ä-X-L-I-N-G-S-M-A-S-K-I-N
till?” frågar Håkis. Nu märkbart uppgiven.

50 kr bjudet! På det första, andra och tredje. Pang! Och där gick Markaryds Sparbanks gamla växelmaskin under klubban.

Till mig.

Vad i hela friden skulle jag med den till? Och hur skulle vi få hem den? Det är en rejäl makapär jag budade hem.

Nåväl. Vi baxade in den stora, tunga, och otympliga växlingsmaskinen i den stora, stora kistan och sen fick vi på något sätt in dessa i den lilla, lilla bilen.

När vi kom hem visade vi mina ”kap”.
Ingen blev särskilt imponerad-förutom mina syskonbarn som räknade sina sparpengar en hel eftermiddag!

P.S. För den som undrar: Växlingsmaskinen hamnade sedermera på soptippen. Kistan användes till förvaring av julsaker, men eldades sedan upp bakom vårt hus någon gång mellan åren 2010 och 2011).

20130128-154007.jpg
Jag har i ärlighetens namn inte vågat gå på en auktion sedan mitt vilda budande i Strömsnäs.

4 reaktioner på ”Sanningen om varför jag inte vågar gå på auktion

  1. Växlingsautomaten användes med glädje i Degersnäs! Den har räknat mina mynt ett flertal gånger! Tyvärr var det en klenod som hade några år på nacken och saknade fack för guldpengen (tiokronan). Tiokronorna hade en tendens att fasta i femöringens rör och efter några år så återlämnade vi växlingsautomaten till dess ägare med Forden.

  2. Pingback: Xmas toys for

Kommentera